Jag känner mig som att jag befinner mig emellan två världar just nu, den verkliga och den overkliga. Har svårt att fatta beslut just nu, är fan osäker om verkligen allt. Jag har verkligen tappat lusten att ta ansvar. Jag saknar redan vissa delar som jag hade förut; och är nu livrädd att bemöta dom igen.
     Jag vet att just du läser detta, det kan bara vara du jag menar och det vet du med när du läser det, det känns som att jag känner dig, som tvillingkänsla. Trots allt är vi väldigt lika varandra och har oftast samma känslor.
     Jag sårar alltid dom jag tycker om som mest. Har jag sårat dig, ta det som en komplimang, jag är väldigt fäst vid dig i så fall. Jag lyckas alltid med det, och sen är man översnäll emot människor som man inte känner, orättvisa. Jag kan inte hjälpa det, hoppas någon kommer förstå mig i framtiden.
     Ser alltid mig själv som stark, klarar mig väldigt bra utom någon annan människa, min sociala mätare går långt ovanför skyn. Men, för första gången i mitt liv så lyckas faktiskt någon rubba detta, jag kunde inte vara utan dig, jag kunde inte vara osocial med dig.
     Nu känns det som något är utslitet ur kroppen på mig, fast, även om det gör jävligt ont, så känner jag mig mycket lättare.

Satt och skrev en sång för några dagar sen, tycker den passar in i min nuvarande situation.

"Maybe, you are not the one. I've been figured, for not so long.
But I am sure, that you feel the same, about me.

Maybe I was not in love. Body playing tricks after all. But what was that feeling i got;
when the heart is pumping in and out, the head is spinning, round, round and round.

Maybe i really was in love, so why should I make this decision now?
When i dont know what is right.

Maybe it was you and me, and i made the biggest misstake ever in time.
I am sure, that you feel the same, about me. But I am not sure that, is this the way, it is suppose to be."